Övertidsseger för Luleå och klar vinst för Skellefteå
I SHL:s slutspel, kvartsfinalerna, spelades två matcher den 23 mars. Luleå slog Frölunda med 3-2 efter övertid, och Skellefteå vann med 4-1 mot Malmö Redhawks. Båda resultaten följde matchbilder där special teams och spel utan puck fick stor betydelse.
Två kvartsfinaler spelades
Det var två matcher i SHL:s kvartsfinaler under måndagen. Luleå vann borta mot Frölunda med 3-2 efter övertid, medan Skellefteå slog Malmö Redhawks med 4-1 hemma.
Det gav en kväll där den ena matchen levde länge på små marginaler och special teams, medan den andra mer handlade om tryck, skottvolym och kontroll över ytorna. För lagen betyder det också ganska olika saker inför nästa steg i serien.
Frölunda vs Luleå 2 – 3 (övertid)
Det började i en tät rytm i Scandinavium. Skären bet i isen, passen satt inte alltid rent och mycket av matchbilden handlade om vem som kunde få ordning på första passet ur egen zon. Luleå tog ledningen efter 8:20 genom Eetu Koivistoinen, och det målet sa en del om kvällens bortalag: raka beslut, bra fart genom mittzon och spelare som fyllde på i rätt tid.
Frölunda svarade i powerplay. Filip Cederqvist gjorde 1-1 efter 13:19, sedan Isac Hedqvist visats ut, och där såg vi en viktig detalj: Frölunda fick äntligen ställa upp sitt anfallsspel i offensiv zon i stället för att jaga puck. När Henrik Tömmernes får tid på blålinjen förändras presshöjden hos motståndaren direkt, och den sortens sekvenser kan flytta en hel matchbild.
Andra perioden blev mer ryckig. Det var inte en period full av målchanser, men den hade flera små dueller som styrde flödet. Vid 29:06 kom utvisningar åt båda håll, och sådana lägen kan lätt bryta struktur. Luleå hanterade det bättre, höll ihop avståndet mellan backar och forwards och tog sedan ledningen på nytt när Isac Hedqvist gjorde 2-1 efter 34:07.
Skotten i tredje perioden slutade 10-2 till Frölunda, och det säger något om hur hemmalaget tryckte ner spelet. Noah Dower Nilsson kvitterade tidigt till 2-2 efter 43:01, framspelad av Ivar Stenberg och Theodor Niederbach. Där fanns också en tydlig signal om mod och förtroende för unga spelare, något jag alltid tycker är värt att stanna vid när matcherna blir så här täta.
Trots Frölundas skottövertag lyckades Luleå hålla matchen vid liv. Det behöver inte betyda att bortalaget styrde spelet i fem-mot-fem under slutet, men de försvarade insidan ganska väl och tvingade ofta Frölunda ut på utsidan. Skottkartan har vi inte här, så det går inte att säga exakt hur farliga lägena var, men 30-24 i skott räcker inte i sig för att beskriva kvaliteten i chanserna.
Avgörandet kom i övertid, och det kom ur en detalj som ofta blir avgörande i slutspel: disciplin. Tom Nilsson åkte ut efter 66:25, och i det efterföljande powerplayet gjorde Anton Levtchi 3-2 för Luleå efter 67:05. När ett boxplay sätts under sån press blir små beslut stora, särskilt mot skickliga passningsspelare som Oskari Laaksonen och Mathias Bromé.
Att Luleå vann var inte det mest väntade utfallet, eftersom Frölunda var favorit på förhand och dessutom spelade hemma. Samtidigt är det inte en skräll i stark mening. Luleå kom in med två raka segrar, har redan visat i slutspelet att laget kan växa in i en serie och hade dessutom ett färskt minne av att förlora en tät final mot just Frölunda i CHL tidigare i mars. Det här blev därför också en liten form av sportslig revansch.
Historiken mellan lagen visar hur små marginalerna ofta är. Frölunda vann CHL-finalen mellan klubbarna efter övertid tidigare i mars, men Luleå hade också en tydlig 7-3-seger i grundserien i februari. Det gör att måndagens 3-2 efter övertid passar in i mönstret: två lag som kan slå varandra på olika sätt, beroende på tempo, disciplin och vilka formationer som får matchen dit de vill.
För Frölunda innebär förlusten att laget behöver få ännu mer betalt på sitt spelövertag i tredje perioden. För Luleå betyder segern att den pågående formen får ytterligare stöd, med tre raka vinster. Inför nästa match är det särskilt värt att följa två saker: Frölundas effektivitet när laget väl får tryck, och Luleås special teams i avgörande lägen.
Läs mer om Frölunda vs Luleå >
Skellefteå vs Malmö Redhawks 4 – 1
Det här var en annan sorts kvartsfinal. Inte lika jämn i spelbild, även om resultatet länge stod och vägde. Skellefteå vann med 4-1, och grunden var tydlig redan från start: hög skottvolym, många anfall med återerövring och ett lag som ofta kom tillbaka först på egen retur eller lös puck.
Första perioden slutade mållös, men 15-7 i skott till Skellefteå gav en tydlig fingervisning. När ett lag skjuter så mycket behöver man alltid lägga till lite kontext, för alla avslut är inte lika bra. Men i det här fallet följdes volymen också av ett ganska stabilt grepp om territoriet. Malmö fick försvara långa byten, och det sliter över tid, även när ställningen fortfarande är öppen.
Det var ändå Malmö som tog ledningen först i andra perioden. Lauri Pajuniemi gjorde 1-0 efter 26:15, och där fanns ett läge för bortalaget att vända matchens riktning. Men svaret kom redan 15 sekunder senare. Jonathan Johnson kvitterade till 1-1 efter 26:30, och det snabba svaret tog bort mycket av värdet i Malmös ledningsmål. Den sortens omedelbara replik påverkar ofta både bänk och matchtempo.
I slutet av perioden kom ett viktigt special teams-moment. Janne Kuokkanen åkte ut efter 37:26, och Skellefteå tog vara på powerplayet när Mikkel Aagaard gjorde 2-1 efter 38:21. Det var ett logiskt mål sett till matchbilden. Skellefteå hade tryck, och när laget dessutom fick etablera sig med en man mer blev Malmös boxplay till slut för utdraget.
Det är värt att stanna vid hur Skellefteå vann den här matchen. 38-17 i skott är en tydlig skillnad, men ännu mer intressant är periodfördelningen: Malmö hade bara två skott i tredje perioden. Det tyder på att Skellefteå inte bara jagade mål framåt, utan också stängde mittzon och tog hand om spelet utan puck. Sådant märks inte alltid lika tydligt i rubrikerna, men det bär ofta en slutspelsserie.
Emil Djuse satte 3-1 efter 51:39, och där blev uppförsbacken lång för Malmö. Kort senare kom ytterligare en utvisning på Martin Schreiber, vilket inte hjälpte ett lag som redan hade svårt att etablera längre anfall. Andreas Johnson fyllde sedan på till 4-1 efter 58:36, och det målet speglade en kväll där Skellefteå ofta var först till nästa situation.
Sett till förutsättningarna var det här ett väntat resultat. Skellefteå var stor favorit på förhand, hade tre raka segrar och har dessutom haft ett tydligt grepp om Malmö i flera möten under säsongen. 4-1 hemma i januari, 5-1 hemma i oktober och nu ännu en 4-1-seger. Samtidigt ska man komma ihåg att Malmö nyligen slog ut Djurgården i åttondelsfinal och kom in med två raka vinster, så laget hade ändå visat att formen levde.
Det finns också en intressant kontrast i inbördes möten. Så sent som i början av mars vann Skellefteå med 7-6 i Malmö, en match med betydligt lösare struktur och fler öppna lägen. Nu blev det i stället en mer kontrollerad hemmainsats. Det säger något om anpassningsförmåga: Skellefteå behövde inte en målrik kväll för att vinna, utan kunde göra det genom tålamod, skotttryck och ganska ren arbetsfördelning mellan kedjorna.
För Malmö handlar fortsättningen mycket om att hitta fler anfall som biter sig fast. Sjutton skott totalt och bara två i tredje perioden räcker sällan i ett slutspel mot ett lag med den här typen av struktur. För Skellefteå pekar kvällen vidare mot samma fråga som ofta avgör långa serier: kan laget behålla den här balansen mellan offensiv press och kontroll i egen zon även när motståndet justerar?